....

Jonatan har tagit en paus med mig. Jag är helt förstörd. Han vill vara själv ett tag, bo hos Oskar.

Jag dör. Jonatan är det bästa i mitt liv.

I don't know who I am without you

... all I know is that I should

Midsommar spenderades med Emelie. Det blev sillätande (jag har äntligen lärt mig!), jordgubbstårtsätande, Tabu-spelande. Det fick bort lite tankar. Jag kunde koppla av den större delen av tiden. Skönt.

Jag fick låna en bok av Emelie, Mia Törnbloms bok som heter något med självkänsla. Jag har läst mer än halva, och jag blir inspirerad. Inspirerad till att jag faktiskt måste förändra min situation, förändra min syn på mig själv. Efter att bara ha läst några sidor förstår jag att det är min låga självkänsla som stjälper det för mig. Tankar som att jag inte är värd något, har på den senare tiden blivit allt vanligare hos mig. Jag är inte värd att vara tillsammans med någon, jag är inte värd att bli lyssnad på.

Hon skriver en väldigt bra liknelse, som jag inte tänkt på förut. Kondition är inget vi tar för givet, det är något som vi vet att vi måste träna upp och fortsätta träna för att bibehålla den. Den finns inte där för evigt för att vi har tränat några gånger. Likadant är det med självkänslan. Vi måste öva upp den, och när den börjar komma kan vi inte sluta för då sjunker den ju igen.

Jag låter som en nyfrälst kanske, men jag ska verkligen försöka att bibehålla hennes tankar i mitt huvud. Hon skriver om en s k Jag är bra-bok, där man varje dag ska skriva tre saker som är bra som man gjort eller är bra med sig själv, man ska skriva om vad man är tacksam för och så ska man skriva om saker man vill ha hjälp att klara av. Man övar då upp sig att dels hitta positiva saker som skett under dagen, att vara tacksam över det som man faktiskt har, samt att lasta av huvudet med tankar som snurrar innan man somnar.

Fuck.

Varför känns det fortfarande som att jag håller på att gå sönder inuti? Bit för bit ramlar bort. Jag har blivit paranoid och tror hela tiden att Jonatan träffat någon ny. Någon av hans kompis flickväns kompisar. De är inte alls som jag. Jag är långt ifrån att vara som dem. Små flickor som försöker se dummare ut än vad de är, som känner sig tvugna att fnittra åt allt. De har en annan klädstil än mig. Alltså, jag är inte omodern, men jag passar inte i korta shorts, med ton av mascara och ljus ögonskugga i ögonvrårna närmast nästan. Det intresserar mig inte att se ut så. Därför har jag alltid rädslan att det är var Jonatan egentligen tycker om.

Jag har gråtit så många tårar den senaste tiden. Jag vet inte var jag ska ta vägen. De kan komma av ingenting, eller för mig är det ju inte ingenting uppenbarligen. Idag är det att Jonatan har blivit kompis med två av fjortisbrudarna på facebook. Töntigt att jag tänker på det kanske, men för mig känns det.

Vi såg The Happening med Jonatans kompis och hans tjej. Filmen var galet dålig, men en tant sa något som jag alltid trott på; det är alltid en som jagar i ett förhållande. Man är aldrig på samma nivå av kärlek, man kan aldrig älska varandra lika mycket, det är alltid någon som jagar. Nu är det jag, men tänk då om det andra som också gör det? Jagar Jonatan alltså. Hur ska jag ha en chans? Jag har gått upp i vikt, jag orkar inte vrålsminka mig varje dag, jag pluggar till lärare (nä, det anses inte det minsta coolt bland sådana som precis tagit studenden). Vad har jag i jämförelse mot dem? Ingenting.

Sämst, sämst, sämst på att blogga

Alltså. Jag orkar inte skriva så mycket nu för tiden. Mitt liv är inte på topp, det är rätt lågt faktiskt. En stor jävla osäkerhet har sköljt över mig på den senaste tiden. Ständigt frågar jag mig om jag verkligen är värd det jag har, samtidigt som jag blir ledsen över allt jag inte har. Jag får ibland för mig att Jonatan inte vill ha mig, att jag är för ful, gått upp för mycket i vikt, tjatar för mycket, undrar för mycket. Samtidigt bedyrar han mig att han älskar mig mest i hela världen, men jag kan inte ta in det ibland. Världen faller kring mig. Jag har inget att gnälla på, egentligen. Inget att vara ledsen över. Inget jag inte kan förändra med min egna vilja. Kanske är det just viljan jag inte kan hitta just nu. Den är begravd någonstans långt inom mig.

Jag har en pojkvän (som till och med är min fästman), jag har två bästa vänner, jag har några vänner, jag har en familj, tak över huvudet och mat på bordet, jag pluggar och det går okej, jag har ett extrajobb. Vad är det som saknas? Det är inte pojkvännen, bästa vännerna, vännerna eller familjen som har fått mig till den här saknaden av självförtroende. De är alla mitt hjärta, och tar hand om mig. Lyssnar på mig.

Jag vet inte vad det är. Kanske har det nya extrajobbet med det att göra. En ständig osäkerhet om hur jag ska göra med ditten och datten. Jag har ännu inga rutiner i mig. Chefen är på mig för minsta lilla, även för sådant som andra på jobbet gjort. Tre av fyra på jobbet äter nästan aldrig lunch, de dricker alltid måltidsersättning, och en av dem är galet smal. Det smittar på något sätt av sig på mig. Jag känner att jag måste äta något som inte är massor med fett eller socker i. Jag lurar mig själv och tar en drickyouhurt till lunch. Det blir jag inte mätt på. Aah. Varför är jag så här just nu?

Ikväll åker jag och pappa på en 40-timmarskryssning till Riga. Kanske är det bra att komma bort lite, tänka på annat.

Bilder från den senaste tiden

Lite familj, lite ny frisyr, lite vänner, lite lite lite kryssning (mer kommer när Maria skickat sina bilder till mig). Och ja, jag borde egentligen plugga nu. Salstentan på onsdag. Aaah.