Fuck.

Varför känns det fortfarande som att jag håller på att gå sönder inuti? Bit för bit ramlar bort. Jag har blivit paranoid och tror hela tiden att Jonatan träffat någon ny. Någon av hans kompis flickväns kompisar. De är inte alls som jag. Jag är långt ifrån att vara som dem. Små flickor som försöker se dummare ut än vad de är, som känner sig tvugna att fnittra åt allt. De har en annan klädstil än mig. Alltså, jag är inte omodern, men jag passar inte i korta shorts, med ton av mascara och ljus ögonskugga i ögonvrårna närmast nästan. Det intresserar mig inte att se ut så. Därför har jag alltid rädslan att det är var Jonatan egentligen tycker om.

Jag har gråtit så många tårar den senaste tiden. Jag vet inte var jag ska ta vägen. De kan komma av ingenting, eller för mig är det ju inte ingenting uppenbarligen. Idag är det att Jonatan har blivit kompis med två av fjortisbrudarna på facebook. Töntigt att jag tänker på det kanske, men för mig känns det.

Vi såg The Happening med Jonatans kompis och hans tjej. Filmen var galet dålig, men en tant sa något som jag alltid trott på; det är alltid en som jagar i ett förhållande. Man är aldrig på samma nivå av kärlek, man kan aldrig älska varandra lika mycket, det är alltid någon som jagar. Nu är det jag, men tänk då om det andra som också gör det? Jagar Jonatan alltså. Hur ska jag ha en chans? Jag har gått upp i vikt, jag orkar inte vrålsminka mig varje dag, jag pluggar till lärare (nä, det anses inte det minsta coolt bland sådana som precis tagit studenden). Vad har jag i jämförelse mot dem? Ingenting.