Sämst, sämst, sämst på att blogga

Alltså. Jag orkar inte skriva så mycket nu för tiden. Mitt liv är inte på topp, det är rätt lågt faktiskt. En stor jävla osäkerhet har sköljt över mig på den senaste tiden. Ständigt frågar jag mig om jag verkligen är värd det jag har, samtidigt som jag blir ledsen över allt jag inte har. Jag får ibland för mig att Jonatan inte vill ha mig, att jag är för ful, gått upp för mycket i vikt, tjatar för mycket, undrar för mycket. Samtidigt bedyrar han mig att han älskar mig mest i hela världen, men jag kan inte ta in det ibland. Världen faller kring mig. Jag har inget att gnälla på, egentligen. Inget att vara ledsen över. Inget jag inte kan förändra med min egna vilja. Kanske är det just viljan jag inte kan hitta just nu. Den är begravd någonstans långt inom mig.

Jag har en pojkvän (som till och med är min fästman), jag har två bästa vänner, jag har några vänner, jag har en familj, tak över huvudet och mat på bordet, jag pluggar och det går okej, jag har ett extrajobb. Vad är det som saknas? Det är inte pojkvännen, bästa vännerna, vännerna eller familjen som har fått mig till den här saknaden av självförtroende. De är alla mitt hjärta, och tar hand om mig. Lyssnar på mig.

Jag vet inte vad det är. Kanske har det nya extrajobbet med det att göra. En ständig osäkerhet om hur jag ska göra med ditten och datten. Jag har ännu inga rutiner i mig. Chefen är på mig för minsta lilla, även för sådant som andra på jobbet gjort. Tre av fyra på jobbet äter nästan aldrig lunch, de dricker alltid måltidsersättning, och en av dem är galet smal. Det smittar på något sätt av sig på mig. Jag känner att jag måste äta något som inte är massor med fett eller socker i. Jag lurar mig själv och tar en drickyouhurt till lunch. Det blir jag inte mätt på. Aah. Varför är jag så här just nu?

Ikväll åker jag och pappa på en 40-timmarskryssning till Riga. Kanske är det bra att komma bort lite, tänka på annat.