Jag drömde om morfar inatt igen. Han är alltid så glad i mina drömmar. Precis som innan han blev sjuk. Det går inte en dag utan att jag tänker på morfar. Om jag bara kunde få prata med honom en gång till. Bara en gång till. Han var den finaste människan jag någonsin känt. Den snällaste. Gladaste. Jag saknar honom så mycket att tårarna bara rinner.
Den femte december träffade jag honom för sista gången. Jag fick en chock när vi kom till hospiset där han låg. Från att ha varit så glad och livfull till att ligga i en säng och knappt kunna prata. Det var liksom inte morfar som låg där. Det var någon annan. Han sa att hans mamma Nora väntade på honom. De skulle på utflykt. När han prata om Nora log han och såg trygg ut på något sätt.
Det konstiga var att från det att jag fick veta att morfar gått bort, fram till begravningen kände jag att han verkligen var med mig. Det är en konstig känsla jag inte kan förklara. Han var här med mig. Efter begravningen var inte samma känsla kvar. Och begravningen. Den var så oerhört vacker. Alla människors fina ord. Om min morfar. Jag hoppas han var med, att han fick höra hur mycket han betytt för oss alla som har mött honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar