Morfar

Jag och Madde pratar musik. Låtar som får oss att associera till en särskilt tillfälle, till en känsla. Det kan vara tufft att lyssna på vissa låtar, det påminner om något man inte vill bli påmind om. En känsla man inte vill bli påmind om.

Då inser jag. På söndag är det ett år sedan jag träffade morfar senast. Det jobbigaste mötet jag någonsin har haft. Min lilla morfi som låg där, som en skugga av sitt forna jag, på riktigt. Han kunde knappt längre prata eller le. Morfar som var den gladaste, snällaste och finaste människan jag visste. Han sa svagt att hans mamma Nora väntar på honom, och så log han lite grann. 11 dagar senare väcktes jag av ett samtal från Sverige. Så fort jag såg pappas nummer, visste jag att det var morfar som hade gått bort. Under den dagen lyssnade jag på Alicia Keyes - Try sleeping with a broken heart. Om och om igen.

Natten innan han gick bort hade jag drömt om honom. Han var så glad i drömmen, så tillfreds på något sätt. Mamma hade drömt om honom samma natt och haft samma känsla. Fram till hans begravning kände jag gång på gång att morfar var med mig på något sätt, men efter begravningen försvann den känslan. Det var som att han vakade över oss. Kanske hade han fått sin slutliga frid och kunde lämna oss.