100 år från nu (blundar) - Martin Stenmarck

Jag blundar
och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan, vad ska jag ta mig till?

En jävligt banal text, men raderna beskriver hur jag känner nu. Jag vet inte var jag ska ta vägen i mig själv. Min livsglädje finns inte längre i närheten, och jag vet inte vad jag ska göra för att hitta den. Under lovet som har gått har jag i princip inte gjort något, grävt ner mig i sängen bland täcken och kuddar. Jag vill inte gå upp, jag vill inte göra någonting.

Den kommande terminen skulle ge mig lite hopp, jag skulle gå med Bettan och Camilla. Men nej, nu har de ändrat så att vi inte längre ska vara indelade i partnerområdesgrupperna. Jag skulle behövt lite stöd. Jag orkar inte. Jag känner mig totalt omotiverad inför nästa termin. Nya människor, jag orkar inte. Nya människor i en termin, sedan nya människor, sedan nya människor i en termin. Hopp från specialpedagogiska frågor, till Piaget och Vygotskji, till annat. Till tentor, till en jävla massa onödiga böcker. Till onödig kunskap. (Kan kunskap vara onödig?)

Hur kan man tappa lusten att andas?

Jonatan och jag har mest tjafsat de senaste veckorna. Om de små obetydliga sakerna. Hans nya vänner, som visserligen är jättegulliga, eller en av dem i alla fall, den andra, ja, jag vet inte vad jag ska tycka. Första intrycket? Inte det allra bästa. Well. Min känsla är att jag konkurrerar om Jonatan med dem. De träffas minst varannan dag. När den här veckan är slut kommer de ha träffats 5 dagar av 7. Och när Jonatan är med mig? Då somnar han tidigt eller sitter vid datorn. Han förstår inte problemet. Jag vill också ha hans tid. Jag vill vara värd att hålla sig vaken för.

Hopplös. Fucking jävla töntig. Omotiverad. Samtidigt är jag besegrad av rädslan för att Jonatan ska lämna mig. Han är det bästa i mitt liv, han är mitt hjärta. Min absolut bästa vän. Egoistisk, jag vill att han ska vara med mig mer än sina kompisar. Varför är jag så missunsam?