En tår. Eller tusen.

Ikväll är one of those nights, ni vet. Jag såg nyss en dokumentär på tvåan om en ung kille, och hur hans liv sett ut de senaste tre åren med kriminalitet och en massa strul. Det gick rakt in i hjärtat. Så där blödigt, ja. Åtskilliga tårar rann.

Och jag saknar Daniel. Hela tiden. Mitt hjärta. Visst, det är långt mellan oss och allt det där, men det är SÅ värt det. Med honom känns allt så rätt. Helt underbart rätt. Det finns inga ord för att förklara hur allt känns. Så underbart klyschigt, all that och mer. Kanske rinner det några tårar nu. Troligtvis.