Det gör så ont inuti mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Just nu vill jag bara försvinna ett tag. Rymma härifrån. Rymma ifrån allt. Kanske alla. Allt bara snurrar. Var ska jag ta vägen? Jag orkar inte prata, inte säga något. Le och låt alla tro att allt är bra.
Jag är så trött på att bo hemma. Bråkade med pappa nyss om att jag aldrig gör något utan att han säger till. Så är det inte alls. Dessutom, jag har diskat 4 gånger i veckan sedan jag var 10, fram till att jag var 17. Min lillebror behöver inte göra något. Han spelar ju fotboll och innebandy. Han har ju inte tid. Jag orkar inte. Jag är avundsjuk, jag vet. Men det skulle aldrig ha accepterats som en ursäkt när jag var 11. ALDRIG. Jag ska alltid vara det duktiga barnet som gör allt som de säger, alltid är så jävla duktig.
Jag orkar inte med allt runt omkring. Jag orkar inte med att Jonatan alltid sitter vid datorn istället för att vara med mig. Jag orkar inte med att Jonatan aldrig kan vara med bara mig en helg. Jag är trött på folks tankar. Jag är trött på allt. Jag vet inte vad jag ska göra.
är det nån tröst att min pappa skäller om preciiis samma sak? FASTÄN jag också gör saker heela tiden (tycker jag) å han är hemma hela dagarna medan jag är i skolan och försöker skaffa mig en utbildning? haha, same shit för alla hemmaboende. men visst är det irriterande. å pojkvänner kan man ju sparka lite på ibland, så har jag hört att dom kan skärpa sig ;)
SvaraRaderaheja heja heja sara. kämpa på gumman! pusss
Bit ihop bara ;)
SvaraRadera