Jag gick en promenad förut. Det var underbart. Solen var på väg ner, det var nästan 15 grader ute. Så vackert. Det enda som saknades var hjärtat vid min sida.
Funderingarna kom och gick. Jag blev lugn. Riktigt lugn.
Efteråt ringde jag morfar som blev väldigt glad över att jag ringde igen, och därefter ringde jag mormor. Det var så himla jobbigt att höra henne. Hon har jätteont, går på morfin och sluddrar. Hon blev i alla fall glad att jag ringde, och det är huvudsaken. Men det var jobbigt. Så jobbigt. Och jag tänker på morfar, min älskade morfar, som sitter hemma alldeles själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar