Åh herre. Var ska jag börja?
Jag var på väg hem från jobbet, hade precis kommit innanför dörrarna på huset när en utbytesstudent går in samtidigt som mig. Självklart, för det är faktiskt självklart när det gäller utbytesstudenterna i vårt hus, så börjar han prata med mig på engelska. Han inleder med att fråga om jag är från Polen. Jag svarar nej. Han säger att han har träffat många från Polen, och tycker att jag ser polsk ut. Mina ögon och sådär, liksom. Okej, då kan vi lägga det till min lista över nationaliteter som jag liknar (jag har hört allt möjligt; Italien, Frankrike, Libanon, Kurdistan, Armenien).
Vi fortsätter prata i hissen upp. Han frågar vad jag pluggar, jag svarar till lärare, han frågar i vilket ämne och det är här jag gör misstaget. Jag svarar svenska, vilket han svarar är gudasänt eftersom han verkligen skulle vilja lära sig svenska bättre. På något vis fick han mig att svara ja på att hjälpa honom med sin svenska, och nu är det tydligen så att han ska komma och knacka på. Men när, det vet jag inte riktigt. Han är från Thailand, och pratar engelska lite sådär som man tänker sig att indier talar engelska (förstår ni vad jag menar?), och dessutom pratade han väldigt fort så jag är lite oklar med vad som bestämdes där. Först förstod jag det som att han skulle komma vid halv nio ikväll, men det har han ju bevisligen inte gjort. Så nu antar jag att han kan komma och knacka på vilken kväll som helst.
Och nej, jag vet inte riktigt hur jag ska lära honom svenska. Det krävs väl ett smärre mirakel för att det ska ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar