Verkar som den omger oss. Jonatans farfar, Jonatans mormor och min morfar. Dessutom har mormor haft cancer för ett antal år sedan. Vad är det här? Jag har inte ens orken att gråta, på något sätt avskärmar jag mig totalt. Vadå, cancer blir ju alla friska från. Eh, NEJ.
Är det inte typiskt min generation att bara förvänta sig att allt kommer ordna sig och bli bra, det händer liksom aldrig oss att något blir dåligt. Vi förväntar oss att allt ska rätta sig efter vår vilja. Dags att vakna upp? Hur kommer vår värld se ut när vi fått barn?
Fan. Jag vill inte att någon av dem ska dö. Varför gråter jag inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar