Alltså. Inget händer mig. Det mesta står still. Jag är så pass töntig att jag blir otroligt glad för VG på en tenta. Jag går ut någon gång ibland. Dansar och dricker. Väldigt kul. Men, bakfyllan dagen efteråt som på den senare tiden fått det att kännas som att jag sprungit ett marathon dagen innan. Jag är bara 20 år, what's wrong with me?! Well well, här sitter jag i min (och ja, Jonatans är den ju med kan man säga) säng med fult uppsatt hår och mjukiskläder och mår galet illa. Borde kanske plugga. MEN det är ju fredag. Man kan inte plugga en fredagkväll. Och jo, jag vet, jag har inget annat skoj för mig, men det är en principsak. En fredag är en fredag.
Förra året däremot då var det dramatik så det både räckte och blev över. Oh my. Verkligen. Då var det bara jobbigt. Nu saknar jag det lite, alltså själva känslan av det händer saker. Det känns mest som att jag står helt still på ett torg där alla andra människor virvlar förbi mig.
Det finns alltid ett men.
Men, det kommer ögonblick eller flera minuter då jag kan tänka på Jonatan och bli alldeles lycklig med fjärilar i magen. Det är det som gör mitt liv, fan, det låter så tragiskt. Nu vill jag ju inte få det till att inget händer i mitt liv. Jag jobbar ju faktiskt på biblioteket ibland (som en riktigt nörd), numer även på en smyckesaffär (där jag får låna smycken och ha på mig medan jag är där), jag pluggar som ett as (i perioder, ibland inte alls, ibland som ja, ett as. Till exempel nästa vecka), jag träffar mina vänner när tiden finns (när den klaffar med vännernas snarare, inte ofta). Eller asch, det var inte särskilt mycket.
Mitt liv står still.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar