Klumpigt av mig så glömde jag mobilen på jobbet igår. Känner mig lite lagom förlamad utan min mobil, varför vet jag inte eftersom det är inte som att det är så många som ringer direkt. Men om, om någon skulle vilja ringa mig och inte har mitt hemnummer så kan de inte. Ve och fasa! Vilka fasoner jag har för mig.

Jag tror att jag går ner till centrum, tar ju ungefär 20-25 minuter, och så åker jag kanske buss hem. Eller så går jag hem också, om jag känner för det alltså. Jag och mamma ska ju träna ikväll. Och imorgon, så jag kanske kan ta bussen hem.

Jag måste bara fixa till mig lite, ser helt galen ut, som varje morgon det vill säga. Jag skulle gärna vilja ha det utseendet som ser så där fräsch ut direkt när man vaknar, ett lagom ruffsigt hår och fina ögon. Icke! Här står håret åt alla håll och kanter, blek och glåmig är jag med trötta ögon. Inte riktigt den där idealbilden. Det är tur för Jonatan att han går upp tjugo över fem varje morgon, då hinner han inte se så mycket av min morgonlook (som jag visserligen går runt med en hel dag ibland om jag inte har något inplanerat, och han är nog ändå van).

Ibland sveps jag över av känslan över hur kär i Jonatan jag är, det där pirret i magen och ett fånigt leende. Det kan vara olika saker som gör det, att jag ser något speciellt, när jag tittar på min ring, när jag tänker på något speciellt minne. Aaaw.


Nej, skärpning, nu ska jag gå ner till centrum. Sedan ska jag äta melon och plugga.