En stund i solen och jag har fått soleksem i armvecken. På riktigt. Jag hatar det här. Jag känner mig så äcklig och förstörd. Varje jävla vår och sommar. Varje! Varje vår och sommar går jag och skäms, varje vår och sommar hoppas jag att jag ska slippa eksem och också kunna bli brun. Well, när helvetet fryser till is kanske.
En av de jävliga sakerna med det är att jag vet att det finns folk som är skadeglada åt det. De har egna problem och blir glada när andra har andra problem. Varför? Hur kan man tänka på det sättet? Hur kan man, om själv har problem att tampas med, vara skadeglad åt att någon annan har problem? Hur går det ihop? Vad har man då för människosyn?
Har det något att göra med folks saknad av realism? Saknad av insikt? Saknad av kärlek?
Jag är absolut inte perfekt, jag gör också fel. Men ja, jag är trött allt jävla orealistiskt snack om ditten och datten. Trött på att folk är så skadeglada hela tiden, något som snarare tyder på osäkerhet i sig själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar