Trött

Jag är så trött mentalt. All tankar som hela tiden snurrar kring i huvudet på mig. Det går stunder när jag inte tänker på allt med Jonatan, men så är det något som påminner mig igen. Jag försöker att inte tänka på det, jag försöker verkligen, men det går inte. Allt och ingenting påminner mig.

Rädslan över att behöva se honom med en annan tjej (som förmodligen kommer vara mycket snyggare än mig) gör att jag mår illa. Jag vet inte var min ångest ska ta vägen. Jag måste acceptera att han får vara med vem han vill, men det gör verkligen ont. Min bäjbi, min underbara Jonatan. Hans händer, hans lukt, hans roliga nytvättade hår, hans röst, hans lugnande inverkan på mig. Varför är han inte kär i mig längre? Vad är det som har gjort att han inte längre är kär i mig?


Jag är så töntig, för jag tänker på vad hans kompisar tänker, och jag tror att de är glada för hans skull att han är "av" med mig. I närheten av vissa av dem har jag alltid känt mig töntig, tystlåten, tråkig, osäker. Jag har liksom inte riktigt vetat hur jag ska bete mig. Och alltså, jag är inte den som är svår att prata med i vanliga fall. Jag tycker faktiskt inte att jag är tråkig, jag tycker om att skämta och skrattar väldigt ofta. Ändå, den människan var jag inte med dem.



Nu börjar jag gråta igen. Jag blir så trött. Jag orkar inte mer. Allt jag begär är att vi ska ses ansikte mot ansikte för att han ska säga vad han vill. För nej, han har bara sagt att vi har ett uppehåll på telefon. Ibland tror jag att han väntar bara för att han vill att jag ska tröttna och säga att det är helt slut, så att han slipper.





Kanske kommer det här bli bloggen om vägen till ett lyckligt singelliv?