Jag pratar mycket. Det är en del av min peronlighet. Kanske gillar jag att höra min röst, men snarare har det nog att göra med att jag älskar att ha kontakt med människor. Särskilt människor jag tycker om. Ibland kan pratandet bero på nervositet, jag snubblar på orden och måste ta ett djupt andetag.
Det värsta är väl kanske att ibland, kanske för ofta, kommer pratet för tankarna. Jag pratar innan jag tänkt klart. Därav alla fördömda klavertramp jag gjort, som visserligen är roliga i efterhand men som inte alltid känts så jäkla ljusa just då.
Men som sagt, det är en del av mig. En del av mig som jag hoppas att du uppskattar, trots mina kommentarer som inte alltid är de mest genomtänka. Kan det inte få kallas charmigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar