"Jag kan sluta när jag vill"

Ju mer jag tänker på det senaste halvåret, ju mer jag tänker på J och vår relation, desto mer inser jag hur jag ljugit för mig själv. Hur jag manipulerat mig själv till att tro på J's lögner, trots att jag egentligen vetat att de var just lögner. Hur jag ljugit för J's skull, för att ingen annan skulle få reda på hur sanningen egentligen ser ut.

Jag har manipulerat mig själv i tron om vad? I tron om att det skulle bli bättre? I tron om att J skulle sluta ljuga? I tron att det fick J att må bättre?

Sanningen är den att J har rökt på mer eller mindre regelbundet det senaste halvåret, minst. De sista en två månaderna vi var tillsammans, i stort sett varje dag. Han försökte dölja med en massa dåliga ursäkter, som jag låtsades gå på, trots att jag tänkte för mig själv att det han sa var osant. Jag orkade inte bråka mer. Timmarna som gått åt till tjafs om att jag ville att han skulle vara ärlig, är oändliga. Tårarna som gråtits, likaså. Så jag var tyst, låtsades som ingenting.


Det gör lite ont inom mig. Jag försökte så många gånger att prata med honom, han ville inte lyssna. Han ville vara med vänner. Hans pengar tog slut alldeles för snabbt mot vad de borde ha gjort. Han hade röda ögon lite för ofta. Det luktade alltid marijuana när han rökte en vanlig cigarett. Och han ljög, jämt. Varje dag. Jag låtsades som ingenting, för kanske kanske kanske skulle allt bli bra igen.


Och nu? Jag är rädd att han ska hittas död, på grund av att han tagit en överdos av något. Att röka på, misstänker jag ha övergått till något värre. På de senaste bilderna ser han sjuk ut, han ser ut som en pundare i ansiktet med insjunkna kinder. När jag pratade med honom om det sa han; Jag kan sluta när jag vill.


Jag har varit tillsammans med en knarkare.