En låt kom upp i låtlistan på min promenad. Den äckliga känslan infann sig på en gång, och minnena från den fjärde juli i år kommer upp. Jag sitter på tåget mot Hallsberg, tårarna rinner och jag har svårt att andas. Aldrig har jag känt mig så ynklig och liten som då. Aldrig har jag känt mig så övergiven. Jag gör allt för att dölja mina tårar, men allt jag egentligen vill är att någon ska se mig. Lägga en arm kring mig, och med lugn röst säga att allt kommer att ordna sig, allt kommer bli okej. Jag vill skrika högt av ångest, men samtidigt bara försvinna. För hur kan någon låta mig känna så här på just den här dagen, den som året innan varit så jävla lycklig. Full av framtid och hopp. Det var vår förlovningsdag, och för honom betyder den ingenting, för honom betyder jag ingenting.
Dagen efter tog jag av mig min ring, för ett tag. Det var som att kunna andas igen, men samtidigt som att kvävas. Några dagar senare tog det slut. På telefon. För alla vet ju att ta en paus är att göra slut, sa han hånande.
Ingen ska få mig att känna mig så ynklig och värdelös igen. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar